Han har fyllt 10 år! Det är svårt att tro när man ser honom i sitt esse, grävandes genom snötäcket på komposthögen, eller under en buske. Det är så man sett Julle de sista 6 åren – med huvudet ner i jorden och rumpan rakt upp…

Easy Let´s Party

Julle blev min andra norfolk och en efterlängtad liten krabat. Önskan att få en hund att ställa ut gick i uppfyllelse och i en rolig men ibland ack så hård(!??) skola hos A-L Munkvall fick jag lära mig att visa honom. Det mesta och bästa jobbet gjorde Julle själv i ringen. Han älskade att visa upp sig! Hans första utställning var SNTKs klubbutställning där han blev BIS-valp. Gissa om matte fick blodad tand – trots det regniga vädret. Sen gick det som på räls (inte så att han vann jämt o ständigt, men i mina ögon gick det som på räls) - Julle fick sitt SUCH innan 2 års ålder och därefter blev han Dansk, Finsk, Nordisk, Norsk och Internationell champion. Han blev även KBHJV-97, EUJV-97. KBHV-98 och NV-99, han blev årets norfolk i Danmark -98 och till sist Dansk Klubchampion. Det här var mer än jag någonsin kunnat drömma om.

Nu är Julle så mycket mer än en utställningshund. Han är en säregen hund i mångt och mycket… med många idéer om livet – både roliga och mindre roliga. Men det hör till. När vi flyttade till landet såg han till att bli känd av alla här. Han chockade mig genom att klättra över staketet ett antal gånger för han bara skulle ner till stallet. Jag fick ju ge efter och han fick hållas där – det var enklast så. Nu fann han ju en vän i stall”pojken” och fick gå i stallet och skrota med honom hela dagarna – tills han fick sin limoskjuts upp för backen när klockan blev 17.00. Ja, fint skulle de va – fast han luktade hästskit lång väg. Utslagen efter en slitsam dag i stallet sov han gott på kvällarna - med ensamrätt på köket! De andra hundarna göre sig icke besvär att komma in där…

Så kom en dag när stall”pojken” tyckte att Julle grävde lite för djupt i dynghögen – det fanns faktiskt en gräns. Att bli åthutad av sin kompis var surt! Och att han vid ett senare tillfälle fick hjälpa till vid kloklippning – det var ännu surare, och stalldagarna tog därmed slut. Från den dagen är det matte för hela slanten! Skulle det vara så att han måste vara hemifrån så har han ju några få utvalda favoriter att vara hos…

Julle har varit duktig att spåra, men han blev med åren bekväm och efter att ha fått godkänt anlagsprov i viltspår, började han fuska sig genom spåren. Han tog vittringen högt och genade fram till klöven… Typiskt Julle!

Julle klarade karaktärsprovet och senare genomförde han Mentalbeskrivning. Han visade inga större uttryck för någonting och domaren som också dömde en son till Julle samma dag slet sitt hår – det skulle inte bli någon norfolk i det hemmet. En hund med så mycket självsäkerhet och oberördhet – det var helt klart för mycket. Medan en annan tycker att det är mycket det som är charmen med en noffe!! Eller hur!??

Julle har sett till att gräva upp det mesta i min trädgård. Han tycker själv att han är världens bästa trädgårdsmästare… mmmm, visst. Möjligen i att förstöra. Under högljutt skällande sitter han bredvid, över eller helst under krattan eller spaden. Vid gräsklippning sitter han sedan vi fick en åkgräsklippare alltid i mitt knä! Alltså alltid medelpunkten!

Under åren har Julle blivit pappa till 9 valpkullar här i Sverige (30 valpar), 1 kull i Finland, 1 i Norge och 1 i Tyskland (tot. 12 valpar). Avkommor från kennel Suffix är exporterade till USA, Egypten och Japan. Om det vill sig har Julle en omparning under våren men annars har han gjort sitt för aveln. Han tackar för sig och hoppas få se och höra talas om sina avkommor länge framöver. Vi uppskattar de rapporter som inkommer då och då!

Julle blev grunden till min egen uppfödning. Pappa till min första kull u. Allright Gold Nugget där jag visserligen inte behöll någon valp till vidare avel. Men som pappa till Coryline Eleanore Rigby från kullen i Norge ligger han nu bakom de hundar jag hoppas fortsätta min uppfödning med.

Julle och jag har haft mycket roligt under åren, han har funnits vid min sida i glädje och sorg och ilska. Från Piteå i norr till Genua i söder har vi rest på utställningar, han var med på jobbet, på brukshundklubben, på alla tänkbara kurser jag gått vare sig de varit för hund eller inte. Alla meriter han erövrat utöver hans härliga personlighet blev ett extra plus jag aldrig ens hade kunnat drömma om.

Nu fyllde han som sagt 10 år på nyårsafton. Han är i full vigör och jag hoppas han tänker hänga med många år än. Alla hundarna här hemma är givetvis personligheter, men Julle är nog den störste av dem alla!

Boel
januari 2006

Så kom då säsongen igång – äntligen! Efterlängtad av både hundar och mig. Min förhoppning var att få en aktiv säsong med båda hundarna. I höst skulle ju inte Svea ha några valpar så då skulle möjligheterna kunna bli fler för henne.

Första släppet blev det inga drev alls. Inte ett rådjur i sikte denna förmiddag och det visade sig inte vara så konstigt. Melker stötte på lo-vittring och vände direkt tillbaka till bilen – skärrad. Vi släppte Svea på annan såt men inte ett spår av rådjur. Lite besviken men samtidigt väldigt glad att Melker vänt om – orolig förstås för huruvida det skulle kunna bli jakt här hemma denna säsong. Att det finns lo vet vi, men att komma så nära inpå med hund känns inget vidare.

Markägarna här runt byn är toppen som låter oss jaga på deras marker. Det har under säsongen blivit några fina drev – dock utan att något djur skjutits. Melker har drivit ibland över 1 timme, ibland 30 minuter. Ett par gånger har han sprungit rakt på rådjuren och då hävt ur sig ett riktigt vrål innan drevskallet fått fart. Han har ett grovt skall som beroende på avståndet till drevdjuret varit väldigt tätt och ibland glesare.

Varje släpp som gjorts här hemma har Melker hållit fin kontakt med mig. Han har varit borta alltifrån 5 – 20 minuter i sina sök, kommit tillbaka och sökt ut igen, osv tills han fått upp ett djur och drevet kommit igång. Jag har varit så nöjd! Anmälde honom till drevprov i Östergötland i början av december. Det var dags att prova tyckte jag. En härlig dag blev det på fantastiska marker. Men vad hjälpte det när ingenting tycktes stämma för Melker. Han sökte ut länge, kom inte tillbaka och tog kontakt som han brukar. Fick upp ett drev på hjort men höll inte i ens 30 minuter. Han kom så småningom tillbaka till mig. Nästa släpp sökte han ut närmre runt domare och mig, och fick upp ett rådjur som han drev knappa 10 minuter för att sedan komma tillbaka. Det sista släppet sökte han ut fint, kom tillbaka och tog kontakt och sökte ut igen. Så småningom fick han upp ett drev – men inte heller det höll mer än 10 minuter.  Ingenting var som det brukar denna dag och vårt första jaktprov resulterade i en 0. Inget att hänga läpp för – vi tar nya tag.

Under december satte värk i min kropp stopp för jakten och Svea åkte hem till Madfällan för att få möjlighet att komma i kondition efter löpet, få jaga och förhoppningsvis gå det jaktprov som hon var anmäld till.

Svea har under hösten drivit mellan 30-40 minuter med täta skall – flera nyanser ljusare än sin son. En härlig klang tycker jägarna som varit med. Sveas sök har varat 5-15 minuter, sedan har hon kommit tillbaka till mig och därefter sökt ut på nytt. Ingenting har skjutits för henne här hemma.

Hos Madfällan har Svea varit ute och jagat en hel del under december och januari. Hon har haft drevtider på över timmen och hon har kommit tillbaka i sina spår. Rådjur har skjutits för henne och hon har fått 1:a pris på drevprov!!!

I januari åkte Melker och jag till Madfällan för att få en jaktdag med fauvarna tillsammans med Henry, Niklas & Mattias i Adelöv. Det blev en kylig men solig dag med fina drev -  dock visade sig det hårda underlaget tära på hundarnas tassar. Melker drev över en timme, men hade sedan svårt att komma tillbaka i den bitvis så djupa och hårda snön. Efter en stunds pejlande fann vi i alla fall varann. Nästa släpp var det Sveas tur – hon tog snabbt upp och drev rådjur ca 30 minuter. Det är härligt att jämföra skallen mellan dessa båda hundar – Melkers så djupa och mörka och Sveas väldigt ljusa, klara. Just denna dag var Sveas skall inte lika tätt som jag varit van att höra henne här hemma. Till sist var det Linas tur, Sveas dotter från sista kullen. Lina som nyligen fått kläm på det där att driva rådjur hade ett kortare drev och till min förvåning hade hon ett grovt skall. Ett rådjur blev skjutet denna dag och vi åkte nöjda hemåt.

Januari går mot sitt slut och för tillfället vräker snön ner. Jag hade hoppats hinna med ett nytt drevprov innan säsongen är slut, men det ser ut som vi får vänta till hösten. 

Boel

Med en så lättlärd hund som Melker tänkte jag att det skulle vara roligt att lära in momenten i lydnadsklass I och så småningom kanske vi skulle kunna tävla lite. Men träningen har inte varit särskilt regelbunden - det blev mer sällan än ofta. Mest för att jag stått som instruktör på flertalet kurser och tid och ork helt inte räckt till mina egna hundar. Men mot förmodan lärde sig Melker alla moment – och jag fick för mig att i sommar ska vi försöka oss på att tävla. Kvalitén på momenten kunde varit mycket bättre, och jag hade nog haft högre krav inför tävlandet om det varit en brukshund jag tränat med. Men nu var det här Melker och vi tränade egentligen mest för att ha roligt.

Sent en torsdag fick jag veta att Laxå BK arrangerade lydnadstävling nästa kväll och de ville gärna ha med några fler ekipage. Sagt och gjort jag ringde och anmälde oss. Ganska dumt egentligen eftersom vi endast gått och harvat på egna klubben, och att komma till en ny klubb tyckte Melker var jätte kul, men att gå lydnad där var väl inte riktigt vad han hade lust med. Nåväl, första momentet var platsliggning och där fick vi full poäng. När vi sedan gick in på plan för att gå resterande moment kan jag väl säga att poängen dalade och dalade… Melker upptäckte snart att det fanns en glad publik intill planen och den var ju himla mycket mer spännande än mina kommandon. När Melker genomfört något moment någorlunda klappade publiken i händerna och utropade ”åhh, vad han är söt” och ”åhh, vad han är charmig”! Gissa om Melker tyckte att publiken var toppen, han flirtade med dem allihop, åmade sig som bara han kan och var gladare än nånsin. Till och med domaren hade svårt att hålla sig för skratt. Vi var ett glatt ekipage som inte nådde många poäng denna gång men vi kom i alla fall inte sist!

Nästa tävling var på hemmaplan och träningen hade gått väldigt bra. Men det ville sig inte denna gång heller. Melker reste sig på platsliggningen och även om det inte fanns någon publik intill planen denna gång, fanns det ju domare och tävlingsledare som han försökte flirta med. Det blev fasligt många dubbelkommandon från mig men Melker var lika glad och denna gång uppnådde vi faktiskt poäng till ett tredje pris. Men vi kom sist… Domarens kommentar var att ”så här blir det när man har för många kurser, då hinner man inte med sina egna hundar”. Det tyckte jag lät som en jätte bra ursäkt så den tackar jag för och lever på länge…

Jag bestämde mig för en sista lydnadstävling denna sommar och vi åkte till Möklinta. Det blev årets sämsta poäng, men åter igen charmade Melker publiken. Han lade ner lydnaden och vände sig mot publiken som om han förväntade sig stående ovationer. Ja nu uteblev dessa, men mycket fniss och skratt och glada tillrop om en charmig hund fick vi höra. Domaren som sett Melker under mer jaktliga träningar förklarade för publiken att det här var en drivande jakthund som har ett betydligt större intresse att arbeta i skogen än på lydnadsplan.  

Vår lydnadsträning har efter sommarens tävlingar blivit om möjligt än mer sporadisk. Men det händer att vi tränar några moment när vi ändå är på klubben och då går det så där bra igen. Vi kanske ska satsa lite mer till nästa sommar…

Vi har ägnat oss mer åt spårträning och den gav resultat. Melker blev Viltspårchampion och hans mamma Svea fick godkänt på anlagsprovet.

Nu är det drivande jakten som gäller. Melker tjuvstartade lite redan i september. Han springer alltid lös under våra cykelturer men denna gång kom jag plötsligt på andra tankar och gav omedvetet Melker chansen att smita iväg. Strax hördes väckningsskallet och därefter ett härligt drevskall som bar iväg genom skogen. Jag skämdes över min tankspriddhet men var samtidigt överlycklig…  ett fint drev och ett härligt skall och han kom tillbaka!!!

Förhoppningsvis blir det många fina drev för både Melker och mamma Svea under denna jaktsäsong, men det får bli en annan historia.

Boel Nilsson

Huset fullt av valpar….

Ja, det var ju att ta i lite i överkant förstås – men tre noffevalpar på 6 veckor känns just nu som huset fullt. Mitt hus är inte särskilt stort kan väl också tilläggas…

När nu siste man äntligen kom upp på benen – strax före 6 veckor, ja då är det ju klart att han måste ta igen vad han missat. Nu är det minst sagt full rulle och det gäller att smyga ut genom ytterdörren för annars kommer de där tre farande i full karriär, de är som ett helt lämmeltåg faktiskt – och de kastar sig hejdlöst ut genom dörren. Fast de bara varit ute några få gånger har de förstått att det är där ute det händer, att det finns mycket att upptäcka! De två pojkarna håller sig runt huset medan deras syster tar hela tomten i anspråk. Vad månde bliva av denna nyfikna lilla fröken tro.

Mamma Micro är trött på dem emellanåt, och hon ger dem en hård fostran. Efter hennes behandling  borde de kunna stå emot det mesta i livet framöver. Nu överlåter hon till övriga i familjen att pyssla om och att ta emot allt bus inklusive vassa tänder.

Gamla taxtiken Biggan (11 år) är en ständig följeslagare till valparna, de sover hos henne, hon bevakar dem utomhus så de inte försvinner och hon håller ett vakande öga på dem från soffhörnan. Hennes bror Bernhard tyckte bäst om valparna innan de var uppe på benen och innan de fick tänder. Då stod han och snusade på dem när de sov, tvättade dem och bara njöt av att få vara nära dem. Nu håller han sig på behörigt avstånd – alltså i soffan eller min säng, för dit kommer inga valpar – åtminstone inte på egen hand.

   Så har vi Melker – denna ljuvliga Basset Fauve – som jag förälskade mig i när jag var till Madfällan och parade Micro & som förstås fick följa med hem!! Melker är nu 6 månader och ingen älskar noffevalparna så som han gör. När valparna föddes och de närmaste veckorna därefter, då trängdes han med taxarna och mig, där vi satt på sängkanten och hängde över kompostgallret och glodde ner i valplådan. När valparna blev äldre fick han nosa lite på dem – men bara lite, han fick inte bli för närgången det såg Micro till. När sedan valparna flyttade ut i köket på dagarna, ja då låg Melker mitt ibland dem och bara mös. Där låg han länge med valparna intill sig. Nu får de kravla över honom, bita i hans långa öron och sova hos honom. Men de små hund-sängarna räcker knappt till för dem alla fyra, och då sitter Melker mitt i sängen och sover så gott det går…

   Julle då och schäfern Ärja!?? Jo, de var in och tittade på valparna en gång i veckan  när de låg i valplådan.  Nu vill de helst inte se dem…

   Sist, men inte minst – katten Ester. Henne jagade Micro ut från sovrummet när valparna var några dagar gamla. Hon fick inte ens sova i min säng. När Ester så småningom fick se dessa tre konstiga varelser som kravlade omkring på golvet – rusade hon ut och höll sig ute hela dagarna. Hon kom in på kvällen, lagom tills valparna flyttades in i valplådan igen. Nu sitter hon högt upp och iakttar dem, inte med samma skräckslagna blick som för några veckor sedan, nu är blicken bara lite fundersam och nyfiken. Hon tycker kanske att valparna börjar likna små hundar. Men det är bäst att hålla sig en bit ifrån – för säkerhets skull..

En härlig tid har det varit och det är inte utan att man börjar längta till nästa år när det förhoppningsvis blir en ny valpkull.

Boel Nilsson

Maj -03